Vi har alla hört folk som säger "Uppskatta det du har medans du har det". Orden och uttrycken varierar, men budskapet är det samma. Och vi har alla saker vi faktiskt borde uppskattat, men missade det vi hade. Varför är det så egentligen? Varför är det så många som fungerar på det här sättet? Är det för att vi helt enkelt är dumma och bortskämda, eller är det kanske för att vi behöver känslan av att livet kan vara så mycket bättre för att vi ska kunna jobba för det? En depressiv syn på det hela, jag vet, men det går inte att förneka att sakna nånting man borde uppskattat när man kunde är otroligt depressivt. Har jag en poäng med det här? Ett budskap eller en baktanke? Kanske.. Ska jag vara ärlig så vet jag inte... Det är bara en nörds tankar.


Den sensate tiden har jag kännt att jag saknar mitt gymnasium. Saknar att gå till skolan varje dag klockan 08:50, sätta sig och jobba på en uppgift man fått av läraren i Rörlig Bild, eller sätta sig och lyssna på läraren i Mediakommunikation och hennes oändliga föreläsningar (som ALLTID gick över i hennes Second Life eller nån annan helt orelaterad historia). Det var sån skön känsla i min skola. Den va rätt nystartad när jag gick där så det var inte så många elever. Ca 60 pers i skolan, en etta, två tvåor och två treor. Gick i enväldigt liten klass också, det var bara 8 pers i klassen. och fastän vi aldrig kom varran riktigt nära, personkemin gick väl inte ihop så mycket som man önskade, så hade jag det ändå jävligt bra där. Hade bra lärare, många roliga och intressanta lektioner, egen dator som man använda Varje lektion, även om man inte behövde den.



Skolan - RHS Åkersberga

Det jag saknar allra mest är kursen Rörlig Bild. Hade världens bästa lärare, Åsa. Vi kunde sitta flera lektioner i rad och prata om allt som hade med film att göra. Vi hade jätteintressanta föreläsningar, uppgifterna va roliga att göra och själva känslan av att få så mycket eget ansvar och sitta och jobba ihop sitt material var otrolig. Nu i efterhand så känner jag att jag borde uppskattat det mer än jag gjorde. Jag var för fokuserad på tiden Efter gymnasiet, eftersom jag längtade efter att flytta ihop med Madde, och jag var för fokuserad på att avsky många andra av invånarna i Åkersberga (vilket inte är helt obefogat, eftersom Åkersberga är överfyllt med fjortisar och idioter, vars största intresse är att knarka, supa och sprida falska rykten).
Men även fast det fanns mycket skit så borde jag ha lämnat det vid dörren när jag kom in till skolan. Då kanske jag hade fattat att jag hade de väldigt bra när jag va där, och insett att jag borde uppskattat det innan det tog slut. För tillslut så tog det slut. Nu låter det säker som att jag inte tycker om mitt liv som det är Nu. Men bara för att jag saknar nånting betyder det inte att jag inte kan uppskatta hur jag har det nu. Tog studenten och flyttade till Vänersborg, och nu behöver jag inte betala 400kr varranan helg för att vara nära min älskling. Nu har jag en jättemysig lägenhet med bra grannar, har en katt och två fåglar hemma, har skaffat några jättebra vänner och framför allt så har jag en Underbar flickvän att dela mitt liv med!

Yeah, life is Pretty Great right now... =)

Hörs senare!
//Alexander